Helgen är sakta men säkert över. Känns som att tiden har krypit fram riktigt riktigt sakta, bara för att tortera mig lite extra. Men jag tog mig igenom det och äntligen är det en ny vecka.

Var uppe med tuppen imorse, nästan iallafall, då klockan ringde vid 8. Klockan 9 skulle en vaktmästare komma hit och fixa till vårat äckliga mögelkök. Jag tog mig till och med några mackor till frukost och ett litet glas oboy. Slog på tvn och väntade, väntade, väntade och väntade. Tio över tio gav jag upp och gick in och la mig bredvid en snarkande Louise. Slog inte upp ögonen förrän 3 timmar senare.

Imorgon blir det inte att ligga på latsidan, då måste jag ta tag i alla mina ärenden och det måste ske innan jag lämnar Norge för Sverige, som alltså är på torsdag morgon. Onsdag får bli en sådan där städ och tvätt dag, hela dagen lång och sen såklart ta tag i det jobbigaste, packningen. Kanske rent utav tar mig orken att skriva ner en lista och sen kolla över hur många dagar jag stannar den här gången så det tas med lite mer kläder än sist. Vill till Nyk nu och kramas med alla nära och kära. Först ut blir lilla pappa som hämtar upp mig i S-tälje. ♥

K Ä R L E K

HAMMARBY IF.  ♥

Okej att sitta hemma en helg, det funkar alldeles utmärkt, men 2 helger i rad får mig att framstå värre än ett barn med myror i rumpan. Men jag har fått berättat för mig att man inte alltid kan ha kul. Men kom igen, 2 helger va tusan. Det är vid såna här tillfällen jag längtar (till Nyk), till mamma, till pappa, till farmor & farfar och alla underbara vänner. Men snart, snart är jag där, hos er. Mitt batteri behöver laddas och det är där det laddas allra bäst. Nu senaste tiden har det verkligen varit urladdat, nästan helt tomt. Senaste tiden har jag knappt känt igen mig själv. Det är läskigt när ens kropp gör lite som den vill. MEN jag tror det ändras ganska snart när saker och ting börjar klarna här borta i Norgeland. MEN jag bor med 4 toppentjejer så missförstå mig inte. Fyra guldklimpar. Jag har haft en väldig tur kan man säga, att jag har fått lära känna så bra tjejer. Det är inte varje dag det sker. Så ett stort hjärta till dom.

Fy fan va trött jag blir. Har aldrig varit med om att någon tagit så mycket energi ifrån mig tidigare. Blir helt matt i kroppen bara jag tänker på det. USCH! VAKNA MÄNNISKA!

Lite småkos måste jag säga.

Stod och lagade mat, pommes och farmors goda fläskfilé med champinjoner. Det började tjuta något så fruktansvärt från en klutt uppe i taket utifrån hallen. Tog ett block och började vifta då jag först trodde att brandvarnaren gått igång. Tyckte dock att det var lite konstigt med tanke på hur mycket mat vi lagat tidigare utan några som helst problem. Ringde Elin i panik och frågade om hon visste var det var. Vi konstaterade att det var brandlarmet för hela huset. Tittade utanför dörren och grannen var påväg ner. Tog mina mobiler, jackan och hoppade i mina fina gummistövlar. Går ut i trapphuset och möts av en massa människor som går neråt i samlad trupp. Jag följde efter. Hjärtat börjar banka. Typ i tvåhundraåttio. Det tycktes aldrig ta slut. Det blir många trappsteg när man bor på 10e våningen. Äntligen nere! Möttes av en folksamling, några försöker stänga av larmet. Jag placerar mig ute på gatan ifall det skulle vara på riktigt. Då kändes det väldigt dum att stå där inne och titta på. Ringer Elin igen, lite lugnare. Larmet stängs av och folk börjar åka upp till sina lägenheter igen. Jag hänger på. Kan det ha varit en busunge som tryckt på någon knapp mån tro? Fy skäms, ajabaja!