Har haft en jobbig känsla i kroppen hela dagen. Nära till att börja gråta. Men med min underbara Jolinis i telefonen var det svårt att hålla tillbaka, men det gick. Mest för att hon är så bra. Dumt att hon är så långt borta och inte kommer hem på läääänge. Jag räknar dagarna iallafall.

En del samtal har gjort det lite lättare att överleva dagen. Det kommer ju bli bra, bara jag skiter i allt annat och fokuserar på det jag verkligen borde. En sak i taget.  

Har sagt det förr.. Falla, klättra.