Jag kan sitta och titta på det här klippet om och om igen, senast imorse. Varje gång ryser jag, från topp till tå och lika många gånger undrar jag vad som hände?

Vad hände med den kämparglöd som en gång fanns?

Jag sitter och åker 20 mil, tur och retur, för att få se fotboll och Hammarby. Det man bjuds på kan man knappt kalla för fotboll och det är absolut inte det Hammarby som jag har följt genom åren som spelar.

Efter igår vet jag inte om man ska skratta eller gråta. Förmodligen det sistnämnda. Jag har aldrig någonsin tidigare velat åka hem innan ens första halvlek spelats klart. Istället stod man snällt kvar och pinade sig igenom 90 minuter. 90 jävla pinsamma minuter rent ut sagt.

För att citera klacken "Vi vill se Hammarby"