Kan inte riktigt släppa att jag, syster och Iris kunde ha dött igår. Det hade kunnat blivit en riktig smäll om det hade velat sig illa. Var påväg hem från Limängen, Råby, alltså landsväg. Hade inte riktigt kommit upp i 90 och tur var väl det såhär i efterhand. Ser att två bilar kommer i mötande körfält. Inget mer med det, tills den bakre bilen börjar köra om. Hinner inte ens reagera på att han börjar köra om förrän vi möts och han precis kom om och in på sin sida igen. Satt och stirrade rakt fram hela vägen hem och munnen gick i ett, analyserade och svor.

Ser bilden i mitt huvud om och om igen. Hur bilen kör på våran sida av vägen och kommer precis in när vi möts. Ungefär som att det var på millimetern. Det kändes verkligen som så. Det är hemskt!

Man kan verkligen säga att vi hade änglavakt!